Skyll för guds skull på samhället!

 De säger att man inte ska skylla ifrån sig. Skyll inte på systemet, inte på patriarkatet, inte på soc eller psykvården. Skyll inte på skolan, skyll inte på reklamen eller tjejtidningarna, skyll inte på ojämlikheten, inte på idealen, inte på din egen otillräckliga kropp och skyll för guds skull inte på samhället!

Jobba med dig själv i stället. Säg till din spegelbild att den är bra och duger som den är. Ta inte åt dig. Vässa armbågarna. Tro på dig själv. Var stark nog att strunta i skyltdockornas platta magar, i skratten och visslingarna från tuffa killgänget; strunta i kritiken och blickarna och lyft dig själv över prestationsångesten och skammen. Och skyll inte ifrån dig! Att skylla ifrån sig är att vara svag!

Så det är mig det är fel på, inte samhället?

Det kan inte vara så att det är tvärtom? Och att jag i så fall är i min fulla rätt att skylla min dåliga självkänsla på det där skumma samhället jag tvingas vara en del av?

Efter att jag började sätta mig in i de system som aktivt verkar för att bryta ner min självkänsla, har självkänslan faktiskt blivit bättre. När jag förstod att det inte var fel på min putande mage eller min veliga läggning, utan att det fanns något som kallades för patriarkatet, för marknadsekonomin och för skönhetsindustrin och att det var de som hade byggt upp den där bilden jag jämförde mig med och trodde att jag skulle passa in i. Jag upptäckte dem, och att det var dem det var fel på.

När jag förstod det, klarnade så mycket. Trollen kom upp i ljuset, där jag kunde se att vad jag upplevt som mina egna känslor i själva verket var produkter av ett teoribygge och ett ideal utan ett uns sanning bakom. Och när jag identifierade det idealet som irrationellt, blev också många av de där komplexen, skuldkänslorna och prestationsångesten irrationella. Så jag kunde konfrontera dem med ett helt nytt artilleri. De försvann inte, men vi slåss ganska ofta. Och oftast vinner jag.

Jag stärkte inte min självkänsla genom att säga till mig själv upprepade gånger att jag visst dög. Jag tog reda på varför det verkade som om världen runt omkring mig hela tiden försökte intala mig motsatsen. Jag blev arg och började engagera mig för att förändra skiten, för min egen skull och för andras. Skriva arga blogginlägg. Diskutera med mina vänner. Försöka finnas för dem som behövde mig, försöka visa att det är helt jävla okej att vara så där svag och vilsen ibland. Läsa, läsa, läsa och förstå. Och självkänslan växte sig starkare på grund av det.

Så gjorde jag. Det funkade och funkar för mig. Jag vill inte ge sken av att sitta inne med Lösningen. Bara ett litet tips grundat på egen erfarenhet. 100 % ovetenskapligt. Jag vill berätta om det eftersom det kanske kan vara till hjälp eller inspiration för inte alla men kanske någon? Det här är mitt sätt att sluta förbanna mörkret och i stället tända ett ljus.